|
Se även Boklampan.se |
|
Vetenskap eller villfarelse
Jesper Jerkert & Sven Ove Hansson (red.) Vetenskap eller villfarelser innehåller 18 uppsatser om fenomen i vetenskapens utkanter, skrivna av 13 akademiker och forskare, varav drygt hälften är professorer. De bör alltså veta var gränsen går mellan vetenskap och villfarelse. Fast att lita enbart på titlar är inte tillrådligt. Även riktiga professorer kan vara ”ute och cykla”, speciellt då de lämnat det egna gebitet. Det framgår av uppsatsen ”Pseudovetenskap vid svenska universitet”. I gruppen av författare ingår Jesper Jerkert, ordförande i föreningen Vetenskap och Folkbildning ( www.vof.se), som har till syfte att sprida saklig information om kontroversiella fenomen. Så var lugn, boken är seriös. Eftersom alla författarna är vetenskapligt inriktade, kan kanske texten upplevas som något förutsägbar. Visst vore det märkligt om t.ex. korrekta försök med slagruta skulle visa positiva resultat. Och det gör de naturligtvis inte heller. Men den vetenskapliga förklaringen till att slagrutan rör sig är intressant. Varför skall man då veta? Vad är egentligen nyttan med alla vetenskapliga förklaringar? Eller som filosofiprofessorn Sven Ove Hansson formulerar det i uppsatsen ”Eldprov”: ”Om människor känner sig inspirerade av New Age-kursernas glödvandringar, varför förstöra upplevelsen? Varför förstöra fascinationen inför tillvarons mysterier med vetenskapliga förklaringar, hur riktiga de än är?” Han har två svar. För det första att naturvetenskapens förklaringar är minst lika fascinerande som de som mystikerna kan erbjuda. För det andra hjälper oss vetenskapen att hantera fenomenen så att de inte blir farliga för oss själva. Till svaren kan läggas att i vissa fall kan kostnaderna för ett ovetenskapligt förhållningssätt bli avsevärda. Och som regel tycker vi inte heller om att bli lurade. Även om viljan finns att välja en vetenskaplig väg är det inte alltid så lätt att göra det. Ta t.ex. mängden av hälsopreparat och huskurer. Vad är vetenskap och vad är villfarelse? I uppsatsen ”Kvacksalveri och alternativmedicin” diskuteras homeopati, iridologi (irisdiagnostik; iris är ögats regnbågshinna), massage, akupunktur och blodgruppsdiet. En lekman har som regel små möjligheter att bedöma verkan (utöver placebo) av de här metoderna. Vi är hänvisade till olika "experter". Tyvärr är inte alla ”experter” att lita på men boken reder ut begreppen. Vi rekommenderar boken varmt till alla dem som fortfarande vill veta och kanske varmast till alla journalister som genom att granska ”experterna” kan göra en folkbildande insats. I uppsatsen ”Fysik och mystik” framhålls att mediernas uppgift inte är att kritiklöst citera olika ”experter”, vare sig de är astrologer eller astronomer, utan att granska dem, bedöma trovärdigheten, analysera argumenten och ställa besvärliga frågor. Som författaren menar kan man ofta göra detta utan omfattande specialkunskaper, men man måste vara naturvetenskapligt allmänbildad, och ha grundläggande kunskaper om vetenskaplig metod. Texterna är lättlästa, illustrerade med dryga tiotalet svartvita bilder, väl dokumenterade med diskreta noter. Register finns. Boken kommer att användas som kurslitteratur vid Stockholms universitet, KTH och Luleå tekniska universitet. |
|
SM
|
|