|
Se även Boklampan.se |
|
Ikonen i fickan Av Owe Wikström Varför har människan i alla tider älskat att resa ut i världen? Owe Wikström, professor i religionspsykologi, vill besvara frågan i sin senaste bok "Ikonen i fickan". Ibland är han lättsamt kåserande, ofta är han djupt filosofisk. Wikström beskriver yttre och inre resor. Som en röd tråd i boken ställer han nutidsmänniskans ytliga flackande mot t ex forna tiders seriösa pilgrimsfärder. Själv reser han aldrig utan en liten kristusbild i fickan, en ikon, som påminner honom om livsresan, om att man aldrig kan resa från sig själv. Som gammal feminist har jag lätt för att reta mig på Owe Wikströms patriarkaliska inställning till resandet. Han förbigår helt att också kvinnor reser. Även kvinnor reste ut på pilgrimsfärder förr i världen, kanske inte alltid med de ädlaste motiv. Det är alltid kul att se nya platser, möta nya människor. Det ansåg både manliga och kvinnliga pilgrimer. De beslöjade muslimska pilgrimer som idag färdas till Mekka kanske får sitt livs enda chans till en smula frihet, att vidga sina vyer. Tänker en professor i religionspsykologi på sådant? Själv anser jag att Wikström ser litet väl nedlåtande på dagens charterturist, som törs slå sig lös på playan och leva rullan, långt borta från det "långtråkiga" Sverige. Dagens charterturist är ofta lika intresserad av katedraler och museer som Wikström själv men kombinerar gärna dessa intressen med sol och bad. Dagens turister, både kvinnliga och manliga, tycker det är skönt att ta in på hotell och komma bort från matlagning och städning en tid. Den synpunkten lyser med sin frånvaro i Wikströms annars så tankeväckande och utomordentligt välskrivna bok. I kapitlet "Rom på sensommaren – om vikten av att veta var man befinner sig" citerar Owe Wikström filosofen Seneca, som föddes i Cordoba och tidigt for till Rom. Seneca hade synpunkter på resandet redan för 2 000 år sedan: "De flesta ha intet bestämt mål utan drivas lättrörliga, evigt missnöjda, hit och dit från en plan till en annan." Seneca varnar för den rastlöshet som driver resenärerna runt i cirkel, utan att uppnå något mål. De flesta resenärer håller nog med om att det bästa med att resa är att man kan återvända hem. Och det bästa med att återvända är att man kan resa bort igen. Livsresan har en hamn. |
|
Elsa W.
|
|